Efter att ha kollapsat på jobbet i slutet av 2015 visade flera tester att han hade tillståndet, vilket vände upp och ner på hans liv.
Tillståndet kan förlama, det kan göra att människor blir isolerade. Vissa offer förlorar helt sitt sociala liv.
Här skriver Peyton ett hjärtskärande brev till sina närmaste.
Ett brev till mina nära och kära (vad jag önskar att ni visste)
Kära familj, kära vänner,
Först och främst, snälla vet hur mycket jag älskar dig. Jag är så tacksam för att du har stått ut med mig och stått ut med mig och allt galet som har omgett mig sedan jag blev fattig.
Jag hade inte kunnat ta mig igenom det ansträngande stadiet av diagnos och all misstro hos dem som inte trodde att jag var sjuk utan ditt stöd.
Även om jag bevisade att de hade fel, har du ingen aning om hur mycket jag önskar att de hade rätt: att det inte var något fel och att allt var en fantasi.
Jag önskar att jag kunde sätta ord på hur uppriktigt trasig jag är.
Om du inte har varit i mina skor, kan du inte förstå hur smärtsamt det är att se så många möjligheter tas ifrån dig, så många drömmar borta, innan du ens får en chans att ta vara på dem.
Det är en smärta som är både psykisk och fysisk: en smärta i mitt huvud och i mitt hjärta.
Livet kastar dessa saker på oss av en anledning, och vi måste hitta ett sätt att överleva, men det gör det inte till en lätt sak att göra.
Vi anpassar oss efter den situation vi befinner oss i, för vi måste. Det är det enda alternativet vi har att gå vidare.
Jag är inte bara ledsen, jag är arg. Vem skulle inte vara det?
Vi undrar varför vi, varför jag, men det finns inga svar på de frågorna.
Tänk på dem för länge så blir du galen. Det börjar inte som en ljus, eldig typ av ilska, men den brinner.
Tillräckligt för att inte känna det först. Men lägg sedan till ett lager. Och andra. Och andra. Tills allt är fast i hat.
Den här sjukdomen är som en tjuv, men det är en smart tjuv. Den här tjuven vet bättre än att bryta sig in och stjäla allt i ett svep.
Det skulle vara för lätt, för märkbart och över för tidigt.
Istället är just den här tjuven försiktig. Den lurar i skuggorna och tar saker en i taget, så att du inte ens märker det först.
Du borstar bort det med en axelryckning när du märker att skakningen börjar slumpmässigt. Du ignorerar den där smärtan som alltid är på samma ställe och som inte verkar förändras.
Du skrattar åt minnesförlusten och döljer att du råkar ut för olyckor – skämt om att hålla benen i kors när du hostar i framtiden. Du fortsätter.
Och eftersom du fortsätter, trycker du på alla demoner som får dig, folk tror att du är okej. Du bekräftar denna övertygelse genom att säga till dem igen, ja, verkligen, du mår bra.
När de uttrycker sin oro berättar du övertygande för dem att det bara är en förkylning, en touch av influensa, vid den tiden på månaden. Det är därför du ljuger. För i livet lär vi oss bara hur vi ska fortsätta framåt.
Och när du kommer på att du tror på lögnen, då och först då kommer tjuven att slå till.
Hon kommer att samla hela sin samling, tillsammans med några nya saker som hon har hittat liggande runt hennes kropp, och lämna. Han kommer att se till att koppla bort några kablar och smälta ihop några pluggar innan han går.
Och det är då verkligheten slår dig. Plötsligt är du inte längre den person du brukade vara, och den du är nu är en främling för dig.
Att stå ansikte mot ansikte med en bedragare i din hjärna, efter 23 år av ensamhet, av kontroll…det är skrämmande.
Det är inarbetat i dig att bekämpa denna bedragare. Vi gillar inte att låta främlingar ta kontroll. Men de är mycket starkare än oss.
Vi försöker bekämpa bedragaren, medicinera honom till underkastelse, för att övertyga honom om att inte sätta sig i hans ställe. Vi försöker tänka positivt, träna och kosta och förändra delar av oss själva i hopp om att driva bedragaren ur våra sinnen… men skämtet är på oss.
Dessa förändringar är bara hans subtila sätt att få ett ännu fastare grepp om oss. Vi spelar dig i händerna.
Så vad återstår för oss att göra, förutom att justera, acceptera reglerna som den här bedragaren, den här tjuven, har gjort nödvändiga, och anpassa oss till de förhållandena.
Vi förändrar hela våra liv, vi ändrar alla våra vanor och vi säger adjö till de drömmar vi har haft sedan barndomen. Vi accepterar att det inte var meningen.
Så allt som återstår är att be er, mina nära och kära, mina vänner… att acceptera detta också. Acceptera att det vi gör inte är valfritt, utan snarare för att vi inte hade något annat val än att göra.
Acceptera att vi inte är svaga, utan använder helt enkelt all vår kraft.
Acceptera att vi inte är lata, utan trötta
